Kväkande, kluckande eller imponerande lekdräkt?
I Runsala påträffas fyra olika vilda groddjursarter. Vanlig groda och åkergroda observerar och känner man lättast igen på lätet under deras lektid i april–maj. Då hörs grodornas kväkande och åkergrodans kluckande från dammar och pölar. Från samma dammar kan man också höra den vanliga paddans grövre kväkande. För många är den mindre vattensalamandern, dvs. vattenödlan mindre känd. Den är ett tio centimeter långt ödleliknande stjärtgroddjur. Den observeras också lättast i mindre vattendrag vid förökningstiden i april–maj. Den mindre vattensalamandern är ljudlös, men under lektiden har hannen en vacker rygg och orange buk. Alla inhemska groddjur är fridlysta. Låt alltså grodrom, yngel och vuxna individer vara ifred.
Alla groddjur behöver vatten för att föröka sig. De lägger sina romkorn som kallas grodrom i små pölar, dammar eller till och med diken. Ur rommen kläcks larver, yngel, som andas med gälar och rör sig med stjärtens hjälp. Vid metamorfosen försvinner stjärten för alla förutom hos den mindre vattensalamandern och gälarna blir lungor: larven som föddes och har levt i vatten utvecklas till en vuxen som klarar sig såväl på land som i vatten. Groddjurens vetenskapliga namn Amphibia beskriver ordagrant denna förmåga att leva såväl på land som i vatten.
