På vintern för grodor och ormar verkligen en slumrande tillvaro
Groddjur och kräldjur är växelvarma så de kan inte reglera kroppsvärmen såsom däggdjur eller fåglar. När vädret svalnar blir deras fysiologiska funktioner långsammare och då näringen samtidigt minskar har de inget annat alternativ än att falla i kölddvala till vintern. I dvala blir grodornas och ormarnas ämnesomsättning så långsam att de nätt och jämnt hålls vid liv. Deras kroppstemperatur sjunker mot noll och kroppen använder sparsamt den reservenergi som den samlat under huden på sommaren för att upprätthålla de nödvändiga fysiologiska funktionerna. Även i Runsala räcker dvalan nästan ett halvt år.
När nattemperaturen sjunker mot noll i oktober slutar Runsalas grodor att äta och de söker sig till sina övervintringsställen. Som övervintringsställe fungerar oftast en tillräckligt stor damm eller havsvik, i vars bottenlera grodorna tillbringar de följande sex månaderna i dvala. En del kan också övervintra i jordhålor under tjälgränsen. Även salamandrarna, d.v.s. vattenödlorna, övervintrar antingen i bottenleran i mindre vattendrag eller i jordhålor.
De två ormarterna som påträffas i Runsala, huggormen och snoken, går även de i dvala över vintern. I september–oktober söker sig huggormarna till stenhålor eller under marken till platser som hålls så jämnvarma som möjligt hela vintern. Omtyckta övervintringsplatser används från år till år och i dem kan det finnas tiotals, till och med hundratals ormar. I samma håla kan även grodor övervintra, de som på sommaren skulle vara eftersökt byten för ormarna. Människornas ordstäv ”ju fler desto bättre” stämmer bra på groddjurens och kräldjurens gemensamma övervintringsplatser. Snokarna går i dvala lite tidigare än huggormarna och de föredrar stenhögar och blockjordar nära stranden.
