Under hösten dyker svamparna upp ur sina gömmor
För växterna är hösten en tid för vissnande och förberedelse inför vintern, men de flesta svamparna börjar föröka sig först under hösten. Nu dyker deras fruktkroppar upp, de som man på talspråk kallar svampar. Svampen är egentligen ändå mycel som lever under jorden, i förnan eller i döda trädstammar. Fruktkroppen är bara dess kortlivade fortplantningskropp, ett sätt att få sporerna att sprida sig till nya växtplatser.
I Runsala påträffas flera sällsynta svamparter. Man känner bara till ett fåtal växtplatser för stinkriskan (Lactarius serifluus) som växer bland ekar och majoriteten av dessa finns i Åboregionen. I Finland har cinnoberspindling (Cortinarius cinnabarinus) knappt påträffats någon annanstans än i Runsala. Även rutskinn (Xylobolus frustulatus) som lever på döda ekar kan räknas till Runsalas specialiteter, trots att man även känner till andra växtplatser längs vårt södra kustområde. En spännande och sällsynt art som påträffas i Runsala är även lömsk flugsvamp, (Amanita phalloides), som i Finland endast påträffas i skärgården.
Svamparna har en viktig ekologisk roll i skogen: de bryter ner dött biologiska material och återvinner dess näringsämnen så att växterna kan använda dem. Svamparna har också en direkt inverkan på växternas närings- och vattenhushållning. Många växter har en s.k. svamprot, ett rotsystem där växtens rötter och svampmycelet sammanflätas under jorden och ingår byteshandel med varandra. Svampmycelet effektiviserar växtens vatten- och näringsupptag och i utbyte får svampen kolhydrater av växten. Ofta är partnerskapet artspecifikt; till exempel är tegelsoppen (Leccinum versipelle) endast rotsvamp åt björken och därför lönar det sig att söka dess fruktkroppar specifikt i närheten av björkar.
