För fågelskärens invånare ger havet och grannarna trygghet
Under våren återvänder livet till skären utanför Runsala när tärnor, måsar, vitkindade gäss och skärens övriga invånare anländer. Storskarvarna har bildat sitt eget samhälle på Äijäkari. Fåglarnas bon och små ungar är bättre skyddade från rovdjur på öar omgivna av vatten än på fastlandet. Extra trygghet får de av att flera ögonpar hela tiden övervakar omgivningen och att alla deltar i att fördriva eventuella inkräktare. Då är luften full av oljud och tärnorna störtar ilsket mot fienden. Man får inte landstiga på fågelskären eller vistas med båt i deras omedelbara närhet under häckningsperioden 15.3–31.7. Ge fåglarna häckningsro och observera dem bara på håll.
Tärnorna skiljer sig från måsarna på deras späda kropp och lätta flygsätt. Även tärnans läte är kännetecknande (”tii-ree” eller ”tii-rää”). Fisktärnan och silvertärnan åtskiljs från varandra med följande kännetecken:
- fisktärnans röda näbb har ofta en svart spets
- silvertärnans vinge är genomskinlig i flykt och har en mörk spets på den bakre kanten
- silvertärnans ben är mycket korta
- silvertärnans stjärt är lång och när den sitter sträcker den sig över vingspetsarna
Tärnorna är riktiga jordenruntresenärer
Av tärnorna som häckar här i inre skärgården är majoriteten fisktärnor. Den närbesläktade silvertärnan är vanligare i yttre skärgården och allra nordligaste Finland. Ett fåtal silvertärnepar häckar trots allt bland fisktärnorna på Runsalas skär. Tärnorna kommer långt bortifrån hit till sina häckningsområden – och långt bort flyger de även under hösten. Fisktärnorna övervintrar på Afrikas kuster söder om ekvatorn, men silvertärnan är en riktig jordenruntresenär: den tillbringar vintern vid havsområdet kring Antarktis och flyger därifrån för att tillbringa några sommarmånader här. Silvertärnan har också djurrikets längsta flytt – till och med 96 000 kilometer per år. Det vill säga mer än två gånger runt jordklotet, vilket under tärnans livstid motsvarar fyra tur-och-retur-resor från jorden till månen.
Storskarven väcker starka känslor hos många människor, eftersom de synligt påverkar växtligheten på de öar som de häckar på. Fåglarna bygger bo av trädens kvistar och en del växtarter klarar inte av gödslingen som avföringen orsakar. Det omedelbara häckningsområdet är också ofta kargt och utan växtlighet. Däremot finns också växtarter som främjas av den rikliga näringsbelastningen och frodas intill storskarven.
Storskarven äter fisk, vilket har orsakat konflikter med fiskare. Dispens har beviljats till en del för att förstöra den annars fridlysta storskarvens bon, men denna störning leder vanligtvis bara till att fåglarna flyttar till en ny ö. Havsörnen har lärt sig att jaga storskarv och denna naturens egna reglering är en hållbarare lösning.
Ön som storskarven erövrade
Norr om Runsala, på den lilla enligt naturvårdslagen skyddade ön Äijäkari häckar över 1 700 storskarvspar. De första fåglarna kom till ön år 2010 och nu är den lik sina invånare: karg och fläckad av avföring under somrarna. Kolonin har snabbt blivit betydligt större till följd av att man skrämt bort storskarvarna från andra ställen i Skärgårdshavet. Antalet par har snabbt ökat, på mindre än tio år har ett fåtal par blivit ett stort samhälle. Nationellt har storskarvens häckningsbestånd närmat sig bärpunkten och under fågelräkningar år 2019 märktes att Finlands storskarvspopulation krympt en aning.
Orsakerna till ejderns hotade status och till och med hotutvecklingen varierar längs Finlands kust. Den centrala orsaken till att Skärgårdshavets yttre skär töms verkar ändå vara havsörnarnas ökade jakttryck, som specifikt riktas mot stammens producerande del, dvs. könsmogna honor.
På de skogbevuxna öarna som omger Runsala häckar fortfarande i alla fall en del ejdrar som producerar ungar. Förhoppningsvis hör denna vackra och sympatiska art till fågelbeståndet på Runsalas stränder även i framtiden.
Den tidigare så vanliga ejdern är nu starkt hotad
Ejderhannarnas, dvs. gudingarnas, dova å-OO-oo och honornas outtröttliga gnat i sommarmorgonen medan de vallar sina ungar är enligt många bland de bästa ljuden i skärgården. Det går ändå dåligt för den tidigare så vanliga ejdern. Den klassades som starkt hotad i hotbedömningen år 2019. Vår mest allmänna dykand har praktiskt taget försvunnit från Skärgårdshavets yttre skär och stammen minskar sakta även här i den inre skärgården.
Under våren anländer numera de första vitkindade gässen som häckar i Runsala redan i slutet av mars. Under tidig vår samlas gässen på åkrarna vid herrgården för att äta. Genast när isen smälter i havet söker sig de gamla fåglarna till sina häckningsöar. I slutet av april har hela häckningsbeståndet anlänt och i de tidigaste boen ruvas det redan. De arktiska vitkindade gässen flyger förbi Finland först i mitten av maj, men deras flygfärd går längs Finska viken och i Runsala ser man mycket sällan dessa fåglar.
Under hösten flyttar gässen som häckar i Runsala samtidigt som de arktiska gässen flyger förbi Finland i mitten av oktober.
Den vitkindade gåsen omfattas av EU:s fågeldirektiv och är hos oss skyddad av naturvårdslagen, vilket betyder att den inte får jagas.
Vitkindad gås trivs i Runsala
Den arktiska vitkindade gåsens häckningshistoria kring Östersjön började år 1971 på Gotland där stora flyttande flockar vilar regelbundet. En av den vitkindade gåsens första häckningsplatser i Finland konstaterades på ön Kaletto i Runsala där det första paret häckade år 1985. Parets ena hälft var en fågel som fötts på Skansens djurpark i Sverige. Det vitkindade gässbeståndet bestod av 1–3 par i tio års tid och den tydliga tillväxten började vid sekelskiftet. Beståndets tillväxt i Norra Erstan har varit kraftig, men det verkar också ha stabiliserats. Alla vitkindade gäss i Runsala häckar på skären som omger huvudön. Den mest speciella häckningsplatsen finns på Kukkarokivi där ungarna måste hoppa i havet från över tio meters höjd.
Naturrummet Tammenterho grundades 1995 och låg tidigare vid Strandpromenaden i början av ön. Efter att varvsområdets lokaler flyttade i juni 2016 till bogserbåtvarvet Alfons Håkans besittning flyttade naturrummet till Åbo universitets botaniska trädgård. Samtidigt gavs naturrummet namnet Runsala Info.
