Dammarna är fulla av liv
I låga dammar blir vattnet fort varmt. Mikroskopiskt små planktonalger börjar assimilera och skapar en grund för hela dammens mångsidiga ekosystem. För växter och små ryggradslösa djur är det en livsmiljö för hela livet, hela deras värld. För andra, som till exempel grodor, är mindre vattendrag nödvändiga platser för förökning och övervintring. Det finns också många arter som använder dammarna för jakt eller som vattenhål. I alla fall överraskar livet i dammarna med sin mångfald.
Huggormen är Finlands enda giftiga orm. Som tur biter den bara i nödfall och försöker alltid hellre gömma sig eller fly. Huggormarna kan vara både bruna och gråsvarta. Vanligtvis har de ett sågtandat mönster på ryggen som man lätt känner igen dem på, men en del huggormar är nästan helt svarta. På nära håll är huggormens huvud trekantigt och ögats pupill är en lodrät oval. Huggormen föredrar torrare livsmiljöer än snoken, såsom klippområden och åkerkanter.
Ur människoperspektiv är både huggormen och snoken nyttiga djur, eftersom de äter sorkar som gör skador på odlingar. Snoken är fridlyst med naturvårdslagen, men på många håll har huggormen också blivit mer sällsynt till följd av människans verksamhet och förtjänar skydd.
Kräldjur på land och i vattnet
Ormarna söker sig till vårsolens värme. De är växelvarma och föredrar därför att sola i solskenet på sydsluttningar och vindstilla platser. I Runsala förekommer två ormarter: huggorm och snok.
Snoken är inte giftig, och den trivs i närheten av stranden och simmar smidigt. Snoken är Finlands största orm och den kan till och med bli över en meter lång. Snoken är typiskt mörk till färgen och i nacken har den tydligt urskiljbara gula fläckar. Det finns också individer som helt saknar fläckar.
Alla groddjur behöver vatten för att föröka sig. De lägger sina romkorn som kallas grodrom i små pölar, dammar eller till och med diken. Ur rommen kläcks larver, yngel, som andas med gälar och rör sig med stjärtens hjälp. Vid metamorfosen försvinner stjärten för alla förutom hos den mindre vattensalamandern och gälarna blir lungor: larven som föddes och har levt i vatten utvecklas till en vuxen som klarar sig såväl på land som i vatten. Groddjurens vetenskapliga namn Amphibia beskriver ordagrant denna förmåga att leva såväl på land som i vatten.
Kväkande, kluckande eller imponerande lekdräkt?
I Runsala påträffas fyra olika vilda groddjursarter. Vanlig groda och åkergroda observerar och känner man lättast igen på lätet under deras lektid i april–maj. Då hörs grodornas kväkande och åkergrodans kluckande från dammar och pölar. Från samma dammar kan man också höra den vanliga paddans grövre kväkande. För många är den mindre vattensalamandern, dvs. vattenödlan mindre känd. Den är ett tio centimeter långt ödleliknande stjärtgroddjur. Den observeras också lättast i mindre vattendrag vid förökningstiden i april–maj. Den mindre vattensalamandern är ljudlös, men under lektiden har hannen en vacker rygg och orange buk. Alla inhemska groddjur är fridlysta. Låt alltså grodrom, yngel och vuxna individer vara ifred.
Det mångsidiga livet i mindre vattendrag kommer igång under våren
Till små vattendrag – bäckar, dammar och våtmarker – kommer våren på en gång. Smältvattnet från snön tillsammans med solvärmen får istäcket att smälta och det länge instängda vattnet glimmar igen! Grodorna som tillbringat sin vinter i dammarnas bottenlera krälar upp på stranden med stela ben, ryggradslösa djur piggnar till, fåglarna kommer tillbaka och snokarna värmer sig bland växtligheten.
Naturrummet Tammenterho grundades 1995 och låg tidigare vid Strandpromenaden i början av ön. Efter att varvsområdets lokaler flyttade i juni 2016 till bogserbåtvarvet Alfons Håkans besittning flyttade naturrummet till Åbo universitets botaniska trädgård. Samtidigt gavs naturrummet namnet Runsala Info.
